Annette Kullenberg

I denna stilla vinterkväll, man blir så god och snäll. Jag gärna med er delar två platser där jag går och velar. Så var det förr i tiden. Nu är den tiden liden. Men håll till godo kära ni. Nu är det nyår och då mötas vi.

Ifall ni vill mig läsa? Säg att ni följer med på denna resa…

Överklassens förorter

Två barndomsvänner stämmer träff på Badholmen i Saltsjöbaden. Det är Johannes Ekman, radions kulturredaktion och Jonas Hallberg, journalist. Tillsammans företar de en vandring genom en förort från förr i tiden.

Det är två flanörer med en sällsynt kvalitet: De förmedlar en stark närvaro i ett samhälle som de känner väl till. Ingen av dem går till några överdrifter. Men de är bra på detaljer. Vad finns kvar? Badhuset. Dambadet och herrbadet och mellanbadet.

Detta bad härstammar från den pryda tiden. Från en tid då ”världen utanför inte fanns”. Så var det i Saltsjöbaden för dem som växte upp på 1940-talet. Det var gubbskiva på Grand hotell.

Vem minns gubbskivorna? Middagarna som studenterna bjöd sina lärare på. Dem talar Hallberg om. Men han minns också ögonblick då han skymtade klasskillnaderna. När han kom hem till en skolkamrat och frågade: ska vi gå till ditt rum?

Men pojken hade inget eget rum. Märkligt. Minnesvärt för den som växte upp i villa.

Saltsjöbaden var Knut Wallenbergs skapelse. Man skulle kunna bo på landet, men ändå nära staden. Till förorten kom man med Saltsjöbanan.

Flanörerna befinner sig på stationen. De minns konduktören, kiosken. Saltsjöbaden – det välbärgade isolatet. Ett program som inte handlade om Rosengård eller Rinkeby. Utan om en idé: en villaförort dit konstnärer skulle flytta. Ekman och Hallberg vandrar förbi Isac Grünewalds bruna tornvilla, ritad av Ferdinand Boberg. De minns X:et och i en sällsynt ljudupptagning hör man målaren Sven X:et Erixon beskriva hur märkligt det kändes att komma från det proletära Tumba till miljonärsförorten Saltsjöbaden. En skylt utanför hans villa upplyste: Hunden är inte så farlig som den ser ut.

Det är de oskyldiga skolpojkarnas tid de skildrar. Många var okyssta. Filmkyssarna var pryda. Som om en tvättlapp lagts mellan läpparna.

Erotik var en laddad zon, precis som dambadet. Hur såg damerna ut – in natura? Kunde man närma sig från sjön för att få en skymt?

1883 invigdes Grand Hotell av kung Oscar II. Det var på detta hotell som Saltsjöbadsavtalet skrevs under 1938. Det var i Saltsjöbaden som Alice Babs bodde. Johannes Ekman påminner om hur hon en gång beskrevs som ”en slyna och utövare av negermusik”.

I villa Kråkslottet bodde Karl Gerhard som bjöd in Bertolt Brecht och Sovjets ambassadör Alexandra Kollontay. Saltsjöbaden var en idyll och välsignad av många konstnärer. Boberg ritade Uppenbarelsekyrkan som invigdes av Nathan Söderblom 1913.

När Hallberg och Ekman växte upp på 40 och 50-talen var bikini oanständigt, ”något man sällan satte på sig”, som Hallberg förklarade.

Flanörerna får med flertalet aspekter på sin uppväxtmiljö. Blygheten, ”varför kom man aldrig igång?”, frånvaron av jäkt och stress. Det var glest med bilar.

Det är avspändheten, den lugna promenaden som gör deras reflexioner så givande, tänker jag när jag ligger i hängmattan och lyssnar på radio.

Minns ni hur det var de där heta dagar i juli när man inte orkade så mycket? När man låg och blundade och lyssnade till måsarnas skrin. Och till radion.

Tänker de nämna Adelshemmet, funderar jag. Jo, det kommer med. Detta ålderdomshem för ”de obotligt adliga”.

Det finns inte mer. Frank Sinatra som 1953 tillbringade stormiga dygn på hotellet i Saltis med Ava Gardner – han är förstås borta. Nostalgi kan vara farlig, menar Ekman. Har man rätt att vara nostalgisk? Kan det bli för mycket. Hans skolkamrat Hallberg talar om ”rätten till ett paradis i våra hjärtan”.

Risken med att uppsöka de stenar där barn man lekt är uppenbara: Det är lätt att bli sentimental, att klaga över att ”allt har förändrats”. Men den fällan undgår de två vännerna. De är sakliga, humoristiska. Jag skulle tro att deras vandring i Saltis blir en klassiker bland detta årtiondes radioprogram.

Det är udda. Får man tala om ”en annan värld” i radion, där viljan att ständigt identifiera problem dominerar. Ja, tydligen. Strax efter Saltis-programmet hör jag ett reportage om Djursholm. Förorten som var tänkt att ge invånarna en känsla av att de bodde på stora bondgårdar, fastän de hade nära till storstaden. Ferdinand Boberg går som en röd tråd genom de två programmen. Det var Boberg som ritade Samskolan i Djursholm.

Det var där som Elsa Beskow bodde. Och Alice Tegnér. Två kvinnor som skapade barnkulturen. Med sina sagor och sånger. Djursholm är äldre än Saltis, det tillkom i mitten av 1800-talet. När nationalromantiken växte fram. Djursholm var en utopi som utgick från en nära nog total trygghet. Ett liv i samklang med naturen. En plats för hela familjen att utvecklas på och bli skapande.

En trädgårdsstad där Victor Rydberg bodde. Dit flyttade Karlfeldt, Heidenstam. Konstnärer som Georg Pauli.

Där bodde ”friska sunda människor som tog naturen i besittning”.

Louise Epsteins var färdledare. Hon är en kvinna som förstår sig på Djursholm. Hennes tankar och ord var en påminnelse om varifrån hemlängtan kan komma. Mors lilla Olle i skogen gick. Barnvisorna. Ekorrn satt i granen. Det finns inget förkastligt i att längta hem. Men hur många tänker på att denna längtan bygger på de visor som sexbarnsmamman Alice Tegnér komponerade på Djursholm för 80 år sedan.

Jag vet att den livsstil som utmärkte Saltis och Djursholm byggde på hembiträden av alla de slag. Men det känns behagligt att minnas varifrån längtan till landet kommer. Drömmen om ett både och. Storstaden och landet: Två bildande program om livet som ett sommarnöje.

Något jag njöt av i den ljuva, ljusa julimånad vi upplevde i somras. Då när allting fick gå långsamt och stillsamt. När tiden kommit för att drömma och minnas.

Annette Kullenberg

*Underbart är kort, heter det. Men jag lade programmen på burk. Jag spelade in dem och när de mörka långa nätterna är över oss tar jag fram minnena från just sommaren 2009. Jag känner mig modern. Ty visst är det retro och vintage som gäller?

Morsning lilla Alice Tegnér

Elsa lilla Beskow, var är Tomtebobarnen?