Är det fler än jag som träffat en kvinna på en bank som lägger huvet på sned och säger: Du vet det där med det tekniska.

Jag ser förstående ut. Men inuti kokar en kastrull med tevatten. Man blir himla trött. ”Det tekniska” – jaha men vad har du betalt för?

Det är hämst med ä att inte känna sig solidarisk med en stackars kvinna på 47 år och. Och. Ja, ful.

Då menar ni att jag kunde ladda ner den direkt i min dator, denna e-legitimation. Men banken har inte hängt med. Min webläsare är alltför uppdaterad. Jag måste beställa den på bank.

Ja, urschäckta. F´låt. Vad är det för gnäll jag håller på med?

Där är Billie. Hon är gullig o vet att just när jag håller på att börja väsa så är det dags att stiga in i banklokalen. Men.

Vad säger Billie? – Du, jag ska bara gå och köpa ett par croiassanter.

Nej! 7-11 och deras flottiga croissanter. Hur det nu stavas på svenska. Hon sa ägg och svamp.

Det var ändå rekord. För att vara Billie. Hon är vegetarian. Det är hennes ensak. Om hon vill krångla till sitt liv.

Ibland blir det så här att jag inte ens ringer Billie för då får man inte gå ut och äta kött. Sitt gärna mittemot nån som äter vit fisk med vit sås och vit potatis. Jag klarar inte det.

Jo, det gör jag. Så himla tillgjord är jag inte. Men kalvfilé och lite mild murkelsås.

Jag känner en häftig hunger.

- Och så kommer det ett kuvert med koden om fem dagar.

- Förlåt?

- Så att du kan låsa upp din e-legitimation.

Jaha. Ångrar allt jag skrivit om vegetarianer och att de kan vara jobbiga.

Damer som arbetar på bank är…det är väl dessa leenden.

Jag: Fem dagar?

Hon: Ja, det tar så lång tid. Tyvärr.

Nu ser jag Billie. Med en påse med de där…humhum flottiga…

- Ajö, tack för idag!

Inget leende från mig. Ajö. Och sen den där morrande känslan: Byt bank. Men det blir inte av. Då msåte jag gå dit igen.

Och. Billie, du , vi går hem till dej.

Och sen går o vi ut och shoppar.

Jag kan sitta i tre timmar med en stor kopp latte. Det bara är så. Och prata. Och känna hur hungrig jag är.

Men sen är det ut och halka på Östermalmstorg och en sväng in på Åhléns som börjat med utförsäljning. Och har Rea. Och snart ska flytta en liten bit och bli elegant och flott i tre plan. Nya Åhléns på Östermalmstorg. Från och med maj.

Bara så att ni vet.

Mitt bästa shoppingtips just nu: Tobaksbutiken på Sibyllegatan. De är liksom lite billigare. Alldeles intill ligger butiken med städrockar som ägdes av Greta Ekman.

De kallas hemmaklänning numera. Men vem som helst vet, s e r att det är en städrock.

Det är vad du saknar. Eller hur?

Advokaten Nylin!

- Nylén.

- Ursäkta, men jag får be er säga till den tilltalade att hålla tyst.

- Självklart. Hållkäften din jävul! Förlåt, det var till min klient.

Jag förstår. Så har vi vittnet. Lovar ni och svär.

- Nä, svära. Jag svär inte så här bara när jag är nykter, typ.

- Jonson, Nils Emil Åke, född…

- A, asså Nisse, va. Nisse Jonsson.

Var vänig säg efter mej: Jag lovar och svär…

- Visst. Asså. Jag Nisse Jonson.

- Jag har aldrig sett den jävuln förut.

Advokat Nylin!

- Nä, jag heter Kent Jarnebring.

- Just det. Och ni ska vara tyst för jag ska höra vittnet.

- Jag får be rättens ordförande om ursäkt här, men min klient…

Nisse Jonsson, berätta nu med egna ord – vad var det som hände.

- Jag låg där och sov väl närmast om man ska va noga va och man ska va noga för det säjer morsan.

- Men det framgår här att ni såg Jarnebring angripa fem personer med kniv.

- Va. Jag?

- Låg ni och såg det? Svara ja eller nej. Var låg ni för övrigt?

- Asså, jag låg oå skohyllan.

- Det är en golare va, och då vet ni att dom pissar vi på å sen tar vi livet av dom. Hör du va ja säjer din jävla Nisse!

Advokaten! Nu måste ni… annars får jag utrymma rättssalen.

- Håll käften annars åker du ut. Håll käften.

- Jonsson låg alltså på en skohylla. Hur hamnade ni där?

- Nä, asså, det var rockslusken va, uschäckta men en annan var lite varom kallart rund under futterna. Så han slängde in mej där.

- Jaha. Ni var inte nykter.

- Nä.

- Han var full för faen, fattaru gubbe. Så han såg inget.

Hum. Jaha. Nilsson låg på hatthyllan och glodde.

- Nä, för slusken i garderoben sparka till mej i fejset, va. Rakt in i ögat så det blödde.

- Så vittnet såg bara med ett öga.

- Ja, jag har ett öga kvar.

- Jo, det ser jag. Så den där svarta lappen…

- Piraten.

- Hur sa?

- Dom säjer det på stan, va. Nu kommer Piraten.

- Ja, advokat Nylén, ni får ordet. Ett ögonblick bara.

- Nylin.

- Ja ursäkta. Jag måste bara höra: Såg ni med ett öga att någon här  rättssalen närvarande gav sig på några kamrater.

- Nä, inte va ja vet, va.

- Fast ni blev bara av med ett öga.

- Jo, men det blödde för jävligt, ers nåd.

- Vi är inte i England nu, Jonsson. Ers nåd strykes.

- Min klient, herr ordförande, var inte på platsen. Han nekar till varje form av misshandel.

- Jaha. Så han nekar.

- Fattaru gubbe, jag var inte där. Han där ligger på skohyllan och blöder va.

- Nilsson!

- Ja, ers nåd.

- Vad gör ni här?

- Dom sa att jag skulle komma, va och dom kom hem och morsan böla som faan.

- Såsom advokat ser jag det som min plikt att anmäla att här används allmänna medel i en rättegång där förundersökningen inte bara kan betecknas som ofullständig utan snarast som en förolämpning.

- Vi får ta paus här. Nilsson vad tar ni er till?

- Ja föschöker plocka upp alla papper som ers … ni du eller vad du heter drullputte, du tappar alla papper.

- Så det ser du.

- Med mitt enda öga. Så ske Guds vilja.

- Just det. Ni är enögd. Jag beklagar detta, Nilsson. Jag är ingen elak människa.

- Nä, men korkad, så jävla dum så man faaen, jag tänker näcka.

- Jarnebrink!

- Uschäkta. ja mena inget illa utan om man säjer bara som så här att ni supit bort dom där små grå. Va.

- Jag? Jag är domare.

- De e inge riktigt bra försvar det där.  Vem faen är inte domare.

Sen skrattar hon.  Skälmskt. Försök uttala detta ord för dig själv. Det är 5 konsonanter i följd.

Finns det fler ord? Vilket ord har rekord inom detta område? Sex konsonanter?

Ett avsteg från huvudspåret. Min undran är vad man ska ta sig till. Man ler vänligt åt den skrattande kvinnan. Sen nickar man lite stelt. Sen ler man.

Och det pärlande skrattet fortsätter. Hon har klättrat upp på en liten stege. Och där står hennes man och tar en bild. Varför? Hon har redan blivit fotograferad hundra gånger.

Det kan vara svårt att vara glad och skratta. Allra värst är det när man träffar en skådespelerska som privat spelar en roll. Den bedårande lilla flickan som aldrig växer upp. Hon som alltid ser möjligheterna bakom knuten.

Hon som säger: Man måste tänka posiivt.

Du har aldrig träffat henne? Är du säker? Kanske har du sett henne på tv? Någon som när som helst kan börja sjunga ”Bättre och bättre dag för dag!”

Nej, hon gör inte det. Hon kan inte den sången. Men han som skrev den var Ernst Rolf. Han lurade många men inte sig själv och en dyster dag gick han ner sig i vattnet vid Möja på Lidingö. Ett av flera självmordsförsök. Det var på julaftonen. Det var för snart 80 år sedan. På annandagen var han död.

Ni minns väl Ture Nerman, denne radikale rabulist, som skrev: ”Ingen har väl så muntrat upp det svenska folket som Ernst Rolf”.

Jag är ute när gumman min är inne, sjöng Rolf på sin tid. Han hade roligt. När strålkastarna var på. Men privat?

Kommer attt tänka på denne evige revykung när jag funderar över hur artister fungerar. Ingen människa orkar skratta varje dag. Tror jag. Ett liv, en enda roll. Finns det?

Ta skrattet på allvar. För någonstans så torkar det ut, precis som en bäck som slutar porla. I denna midnatts mörka timma, vem orkar sitta här och rimma? Porla är det inte tal om.

Ifall ni vill mig läsa? Säg att ni följer med på denna resa…

Överklassens förorter

Två barndomsvänner stämmer träff på Badholmen i Saltsjöbaden. Det är Johannes Ekman, radions kulturredaktion och Jonas Hallberg, journalist. Tillsammans företar de en vandring genom en förort från förr i tiden.

Det är två flanörer med en sällsynt kvalitet: De förmedlar en stark närvaro i ett samhälle som de känner väl till. Ingen av dem går till några överdrifter. Men de är bra på detaljer. Vad finns kvar? Badhuset. Dambadet och herrbadet och mellanbadet.

Detta bad härstammar från den pryda tiden. Från en tid då ”världen utanför inte fanns”. Så var det i Saltsjöbaden för dem som växte upp på 1940-talet. Det var gubbskiva på Grand hotell.

Vem minns gubbskivorna? Middagarna som studenterna bjöd sina lärare på. Dem talar Hallberg om. Men han minns också ögonblick då han skymtade klasskillnaderna. När han kom hem till en skolkamrat och frågade: ska vi gå till ditt rum?

Men pojken hade inget eget rum. Märkligt. Minnesvärt för den som växte upp i villa.

Saltsjöbaden var Knut Wallenbergs skapelse. Man skulle kunna bo på landet, men ändå nära staden. Till förorten kom man med Saltsjöbanan.

Flanörerna befinner sig på stationen. De minns konduktören, kiosken. Saltsjöbaden – det välbärgade isolatet. Ett program som inte handlade om Rosengård eller Rinkeby. Utan om en idé: en villaförort dit konstnärer skulle flytta. Ekman och Hallberg vandrar förbi Isac Grünewalds bruna tornvilla, ritad av Ferdinand Boberg. De minns X:et och i en sällsynt ljudupptagning hör man målaren Sven X:et Erixon beskriva hur märkligt det kändes att komma från det proletära Tumba till miljonärsförorten Saltsjöbaden. En skylt utanför hans villa upplyste: Hunden är inte så farlig som den ser ut.

Det är de oskyldiga skolpojkarnas tid de skildrar. Många var okyssta. Filmkyssarna var pryda. Som om en tvättlapp lagts mellan läpparna.

Erotik var en laddad zon, precis som dambadet. Hur såg damerna ut – in natura? Kunde man närma sig från sjön för att få en skymt?

1883 invigdes Grand Hotell av kung Oscar II. Det var på detta hotell som Saltsjöbadsavtalet skrevs under 1938. Det var i Saltsjöbaden som Alice Babs bodde. Johannes Ekman påminner om hur hon en gång beskrevs som ”en slyna och utövare av negermusik”.

I villa Kråkslottet bodde Karl Gerhard som bjöd in Bertolt Brecht och Sovjets ambassadör Alexandra Kollontay. Saltsjöbaden var en idyll och välsignad av många konstnärer. Boberg ritade Uppenbarelsekyrkan som invigdes av Nathan Söderblom 1913.

När Hallberg och Ekman växte upp på 40 och 50-talen var bikini oanständigt, ”något man sällan satte på sig”, som Hallberg förklarade.

Flanörerna får med flertalet aspekter på sin uppväxtmiljö. Blygheten, ”varför kom man aldrig igång?”, frånvaron av jäkt och stress. Det var glest med bilar.

Det är avspändheten, den lugna promenaden som gör deras reflexioner så givande, tänker jag när jag ligger i hängmattan och lyssnar på radio.

Minns ni hur det var de där heta dagar i juli när man inte orkade så mycket? När man låg och blundade och lyssnade till måsarnas skrin. Och till radion.

Tänker de nämna Adelshemmet, funderar jag. Jo, det kommer med. Detta ålderdomshem för ”de obotligt adliga”.

Det finns inte mer. Frank Sinatra som 1953 tillbringade stormiga dygn på hotellet i Saltis med Ava Gardner – han är förstås borta. Nostalgi kan vara farlig, menar Ekman. Har man rätt att vara nostalgisk? Kan det bli för mycket. Hans skolkamrat Hallberg talar om ”rätten till ett paradis i våra hjärtan”.

Risken med att uppsöka de stenar där barn man lekt är uppenbara: Det är lätt att bli sentimental, att klaga över att ”allt har förändrats”. Men den fällan undgår de två vännerna. De är sakliga, humoristiska. Jag skulle tro att deras vandring i Saltis blir en klassiker bland detta årtiondes radioprogram.

Det är udda. Får man tala om ”en annan värld” i radion, där viljan att ständigt identifiera problem dominerar. Ja, tydligen. Strax efter Saltis-programmet hör jag ett reportage om Djursholm. Förorten som var tänkt att ge invånarna en känsla av att de bodde på stora bondgårdar, fastän de hade nära till storstaden. Ferdinand Boberg går som en röd tråd genom de två programmen. Det var Boberg som ritade Samskolan i Djursholm.

Det var där som Elsa Beskow bodde. Och Alice Tegnér. Två kvinnor som skapade barnkulturen. Med sina sagor och sånger. Djursholm är äldre än Saltis, det tillkom i mitten av 1800-talet. När nationalromantiken växte fram. Djursholm var en utopi som utgick från en nära nog total trygghet. Ett liv i samklang med naturen. En plats för hela familjen att utvecklas på och bli skapande.

En trädgårdsstad där Victor Rydberg bodde. Dit flyttade Karlfeldt, Heidenstam. Konstnärer som Georg Pauli.

Där bodde ”friska sunda människor som tog naturen i besittning”.

Louise Epsteins var färdledare. Hon är en kvinna som förstår sig på Djursholm. Hennes tankar och ord var en påminnelse om varifrån hemlängtan kan komma. Mors lilla Olle i skogen gick. Barnvisorna. Ekorrn satt i granen. Det finns inget förkastligt i att längta hem. Men hur många tänker på att denna längtan bygger på de visor som sexbarnsmamman Alice Tegnér komponerade på Djursholm för 80 år sedan.

Jag vet att den livsstil som utmärkte Saltis och Djursholm byggde på hembiträden av alla de slag. Men det känns behagligt att minnas varifrån längtan till landet kommer. Drömmen om ett både och. Storstaden och landet: Två bildande program om livet som ett sommarnöje.

Något jag njöt av i den ljuva, ljusa julimånad vi upplevde i somras. Då när allting fick gå långsamt och stillsamt. När tiden kommit för att drömma och minnas.

Annette Kullenberg

*Underbart är kort, heter det. Men jag lade programmen på burk. Jag spelade in dem och när de mörka långa nätterna är över oss tar jag fram minnena från just sommaren 2009. Jag känner mig modern. Ty visst är det retro och vintage som gäller?

Morsning lilla Alice Tegnér

Elsa lilla Beskow, var är Tomtebobarnen?

Men är det verkligen han? Nej det är författaren Mahfouz som skriver att han tycker om mullbär. Åk inte till Egypten utan en bok av Egyptens hittills ende nobelpristagare i litteratur (1988).

Det är förstås om Kairo han skriver. Där går det vilt till. Men det är nu en gång så att min passionerade vän Ahmed finns i Charm och Shejk. Så det är dit jag återvänder. Jag vet att Ahmed väntar på mig. Tror jag att jag vet.

I Kairo går det vilt till. Om du frågar Mahfouz:

”Granater av förolämpningar utväxlas och vittnen i olika åldrar samlar sig. Moskéns imam skyndar till för att lösa tvisten men ingen lyssnar på honom…

Grälet tilltar i styrka och al-Kairawi tar en tegelsten som han bombarderar butiken med så att den stora gaslampan i taket splittras.”

I Charm och Shejk går det lika hett till. Det är när Raino försöker lägga sig i sin vän Ahmeds häftigt uppblossade passion. För mig.

Jag säger inte ett ord till Ahmed om att jag varit i Stockholm och spelat råtta utan jag hänvisar som vanligt till min gamla faster som återigen ramlat och brutit smalbenet.

Haha, flinar Raino. Men det skulle han inte ha gjort. Jag tar genast upp en tegelsten och…

Stå upp, pojke, och hör på! skriker shejken. Enligt vår vän Naguib Mahfouz.

Forts. följer

Det är ett erbjudande man bara får en gång i sitt liv, tänkte jag. Och Egypten ligger kvar. Detta arma utfattiga land som tvingar arbetslösa unga män att ta bussen i nio timmar för att komma till konstruerade semesterorter vid Röda havet för att arbeta.

Ahmed, Muhammed och Aly – jag kommer tillbaka. Det var bara så att jag måste åka hem ett tag och tala som en råtta.

Rätt. Det var en talroll. En animerad film. Man skulle tro att regissören skulle kunna hitta någon enda människa i Sverige som var bättre skickad att tala som en råtta. Men icke.

Det fick bli jag.

Det är något med min röst. Jag tänkte också: Kanske jag får en roll, kanske jag blir filmstjärna. Jag vet inte.

Det var rösten de ville ha.

Men. För att säga som sanningen är: Jag gick och såg Metropia som hade samma regissör, Tarik Saleh.

Det är en animerad talfilm som kan göra vem som helst tokig. Så märkliga filmer ser man inte varje dag.

Märkligt nog är Tariks far egyptier. Han rådde mig, Tarik, att snarast återvända till Röda havet. Jag tog med mig Nybörjarbok i arabiska.

Och när jag väl var framme råkade jag ut för sällsynt passionerad man.

Fortsättning följer.

Här är mannen som anser att jag har Sveriges bästa röst. Såsom råtta. Bästa råttröst. I övrigt vet jag inte om han tycker att någon annan är bättre på något. Utom han själv förstås.

Om du INTE kan snorkla är det bättre att åka till vilken alptopp som helst och sätta sig och joddla.

Egypten är världens äldsta kulturland och civilisationens vagga. Hur många gånger har du hört denna klyscha? Men Egypten var först med allt. För femtusen år sedan.

De kunde göra krukor och bevattna.

Hela landet är en öken. Men när Gud skapade Egypten tänkte han: Jag måste lägga en flod i sanden.

Det var så Nilen tillkom. Den är 667 mil lång. Världens längsta flod.

Men längst ner, så att säga, där Sinai ligger finns inte Nilen.

Röda havet erbjuder sitt klara vatten. På 20 år har Egyptens folk byggt ett turistgetto vid Röda havets strand. Vill du resa dit?

Jag skulle tro det. Du slipper ifrån allt vad atmosfär och folkliv heter. Du slipper G Ö R A  något hela tiden. Svenskar har pippi på att göra något. Hela tiden.

Men i Sharm el Shejk finns ingenting att göra. Utom att ligga vid poolen eller snorkla.

Ifall du inte kan snorkla kan du ta en promenad till närmaste bokhandel. Nej, gör inte det. Jag är en ärlig människa. Sätt dig på en buss och åk i nio timmar. Då kommer du till Kairo. Där finns det bokhandlar.

Va´ Farao?

Spara / dela med dig

]]> http://www.annettekullenberg.se/2009/12/charm-och-shejk/feed/ 3 http://www.annettekullenberg.se/2009/11/att-vara-i-rio-nar-muren-faller/ http://www.annettekullenberg.se/2009/11/att-vara-i-rio-nar-muren-faller/#comments Sun, 08 Nov 2009 16:32:41 +0000 Annette Kullenberg http://www.annettekullenberg.se/?p=106 Det var på Copacabana i Rio de Janeiro. Alla som låg på stranden hade bikini. Alla tjejer. Så var det vi. Ett gäng journalister som kom från en presskonferens. Det var Lula da Silva som talat till oss. Manen som aldrig gav upp. Han som varit med i brasiliansk politik ända sedan han kom åkande in på en flaket till en grönsaksbil. Tio år var han väl den gången. En seg liten kille som aldrig gav upp.

Inte fattigast av de fattiga. Men närapå. Vem kunde ana att han en dag skulle bli Brasiliens president? Det var en revolution som inte skulle inträffa på många år.

November var det och solen sken. Det var härligt och farligt. Som det alltid är i Rio. Jag står och pratar med några vänner från ZDF. Det är Tysklands främsta tv-kanal. Så rik och mäktig 1989 i november att de har kontor vid Copacabana. Någon i gänget talar med Bonn. Sen skriker han bara MUREN!!!

Och faller ner i sanden. Iförd kostym, skjorta och slips. För så är det i Brasilien ifall man ska komma in någonstans. Formell klädsel.

Muren har fallit, försöker han skrika. Men han har sand i munnen. Vi hör inte först.

Någon får upp honom och då får vi klart för oss vad som har hänt. Alla ropar som besatta. Allt är på tyska. Och jag ropar på svenska: Det är inte sant.

Nao é verdade, ropar jag på portugisiska. Nao é!!!

Men vad fattar folket i bikini. Vad bryr de sig.

Häng med upp på kontoret, får jag höra. Och jag hänger med. Vad skulle ni ha gjort? Vi står där inne i det glänsande kontoret med de enorma fönstren. Luftkonditioneringen är på och surrar. Men vem hör det. En karnevalsstämning infinner sig. Alla tv-apparater är på, radio. Folk snackar med Västtyskland. Tror de. De har inte hunnit vänja sig. Tyskland är enat. ZDF. De skruvar upp ljudet på alla sina tv-mottagare.

Folk bara väller in. Va? Ja, från DDR. MUREN!!! Muren har fallit! Ser ni! UNGLAUBLICH!!!

De har förstås sekt i sina enorma kylskåp. Långt ovanför Copacabana står vi och skålar. För ett enat Tyskland. För att Honecker äntligen är avsatt. För Europa. För framtiden.

Allt vi skålar för. Och då och då slänger vi en blick mot världens mest berömda strand. Och skrattar. Gå ner där och tala om för dom att muren har fallit…

Tanken är så att säga orimlig. Hur många vet var Tyskland ligger. Väst och öst. Brasilien är lika stort som… halva Europa. Vad bryr de sig.  Carioacas, som alla kallas som är från Rio. Vad vet de om andra världskriget.  När var det? Vår attityd är lite stöddig. Det är som om vi ägde världen.

Europa som är så stort. Men vi är på en annan kontinent. Vi förstår att vi är de enda på hela denna långa strand som står där uppsträckta i våra prydliga kläder och skålar för att… ja, vem kunde ana att det någon enda gång skulle ske?

- Visste du, frågar jag Heinrich. Han hör inte vad jag säger. Det är ingen idé. Jag är trots allt bara från Sverige. Vi var inte med i kriget. Vi har aldrig haft någon mur. Vi har aldrig varit med om någonting på hundratals år. Ändå vet jag att nu blir det stora ändringar. Jag har varit i DDR. På den tiden. Och i Västtyskland förstås.

Två världar. DDR. När man skulle över och visa passet. Den stadiga kvinnliga passpolisen som bläddrade i mitt pass och fick upp sidan med fotot av mig och började gapskratta. Och hur hon stod i och visade för andra poliser. Och pekade på mig.

Det där fotot togs för 25 år sedan, nicht wahr? Jag stod i givakt och vågade inte röra mig. Tills att hon vinkade in oss. I det enormt tomma Öst-Berlin. Det var bara att gå och gå. Och försöka förstå att det var möjligt  att leva utan Kurfűrstendamm. Utan lyxbutiker och lyxrestauranger. Det karga livet. Kommunistlivet.

Jag står på ett lyxigt kontor i Rio och minns hur det var och tänker att det aldrig kommer tillbaka. Richard Burton kommer aldrig mer in från kylan. Där vid Checkpoint Charlie.

En febril verksamhet utbryter. Det är trots allt tyska journalister och de tror, stackars satar, att de har något att komma med. Men på hemmakontoret, därborta i Europa, vill de inte ha en rad från Rio.

Vi bestämmer oss för att gå ut och festa. Vi kramar varann. Hurra! Ropen skallar. Men vi är ensamma, isolerade i vår glädje. Vem ska vi dela den med? Förfäras ej, du lilla hop, tänker jag. För det är just vad vi är. En liten klunga människor som kommit ut ur en tunnel.

Detta är innan globaliseringen kommit på tal. Den finns inte med på agendan. ”Vi”  har kämpat för Europa, varit med i kriget, stått vid sidan om, men varit med ändå. Vi européer.

Men vem bryr sig? – Alles gut, säger Heinrich med låg stämma och förklarar att det är bra. Gut!!! Um Gottes Willen! Vilka tror vi att vi är? Européer. Inget annat.

Bra, Heinrich. Du har lite perspektiv. Försöker inse att framtiden tillhör andra kontinenter. De kan klara sig utan oss. De vet inte vilka vi är.

Fastän i sanningens namn så är det inte så vi känner. Sanningen är att vi alla känner oss som hjältar. Jag med. Drömmen har blivit verklighet. Ingen av oss kommer någonsin att glömma den där dagen. Och många gånger under de år som kommer ska vi upprepa samma sak: När muren föll – då var jag i Rio. Rio de Janeiro.

Men tanken är att datorn i sitt hjärta. Ja, jag vet att ni tycker att jag ska skriva hårddisken, men det låter lite rostfritt stål, tycker jag. Tanken är att datorn ändå förstår. Att den har intuition och känner av själva fingertopparna.

Det finns de som trycker försiktigt som om de kelade med ett litet spädbarn. Men de flesta jag känner kommer från skrivmaskinernas tid. Ja, det var förr. En skrivmaskin var alltså en apparat med tangentbord och den hade färgband. Hur mycket man än tryckte på tangenterna så fungerade den inte förrän man satt papper i maskin.

Det här var på den tiden då en hel del chefer på de stora tidningarna domderade om att man skulle skriva om den senaste eldsvådan. Ifall man såg det minsta frågande ut röt de till: Papper i maskin!

Det är gammal tidningsslang och inget ni behöver bry er om.

Vad ska man tro? Kan datorn känna av hur hårt du trycker? Känner den i sitt hjärta: Här har vi en som gått på kurs och har rätt fingerställning. Jag gör väl som hon t(r)ycker då.

Eller är datorn bara en av alla dessa hushållsmaskiner som  vi omger oss med för att tiden ska gå.  Det är vad alla fabrikanter av diskmaskiner tror att vi vill ha. Har ni en tystgående diskmaskin? Lite väl tyst kanske? Vad är meningen?

Ingenting ska höras. Det ska vara så nu. Inga oljud. Utom natten till lördag. Då ska det var AC/DC.

Det är en del av vår tillvaro. Medan detta pågår finns det många datorer som morrar. Det hörs knappt. Ibland kan man lyssna till en susning. Den betyder: Snälla du, stäng av mig. Logga ur. Låt mig få sova.

Sånt hände aldrig förr. På skrivmaskinens tid. När man slutat skriva blev det moltyst.

Å andra sidan: När man skrev hördes det tydligt. Det knattrade. Folk tänkte: Oj, hon jobbar. Hon har kommit igång. Ingen skrivkramp här inte.

Nu är det bara jag och datorn och ingen mänska hör om jag skriver eller inte, för det knattrar inte.

Min kompisch här lider lite av detta tillstånd. Det är därför hon vädjar till datorn: Kom igen!

Men varje dator har sina egna stigar och lyssnar inte till människan, skulle jag tro.

Frågan är: Till vem lyssnar datorn? För något magiskt är det. Just nu t.ex. När min dator är på bra humör och gör som jag vill.   Annat var det i morse. Rena natta.