Annette Kullenberg

Tänkte på att Billie sagt att jag skulle få ägg, typ omelett. Och hon hade svamp hemma. Det var en dröm att stilla tänka på. Taxin stannade utanför en bank. Livet är så. Man måste skaffa e-legitimation. Nån gång i livet.

Är det fler än jag som träffat en kvinna på en bank som lägger huvet på sned och säger: Du vet det där med det tekniska.

Jag ser förstående ut. Men inuti kokar en kastrull med tevatten. Man blir himla trött. ”Det tekniska” – jaha men vad har du betalt för?

Det är hämst med ä att inte känna sig solidarisk med en stackars kvinna på 47 år och. Och. Ja, ful.

Då menar ni att jag kunde ladda ner den direkt i min dator, denna e-legitimation. Men banken har inte hängt med. Min webläsare är alltför uppdaterad. Jag måste beställa den på bank.

Ja, urschäckta. F´låt. Vad är det för gnäll jag håller på med?

Där är Billie. Hon är gullig o vet att just när jag håller på att börja väsa så är det dags att stiga in i banklokalen. Men.

Vad säger Billie? – Du, jag ska bara gå och köpa ett par croiassanter.

Nej! 7-11 och deras flottiga croissanter. Hur det nu stavas på svenska. Hon sa ägg och svamp.

Det var ändå rekord. För att vara Billie. Hon är vegetarian. Det är hennes ensak. Om hon vill krångla till sitt liv.

Ibland blir det så här att jag inte ens ringer Billie för då får man inte gå ut och äta kött. Sitt gärna mittemot nån som äter vit fisk med vit sås och vit potatis. Jag klarar inte det.

Jo, det gör jag. Så himla tillgjord är jag inte. Men kalvfilé och lite mild murkelsås.

Jag känner en häftig hunger.

- Och så kommer det ett kuvert med koden om fem dagar.

- Förlåt?

- Så att du kan låsa upp din e-legitimation.

Jaha. Ångrar allt jag skrivit om vegetarianer och att de kan vara jobbiga.

Damer som arbetar på bank är…det är väl dessa leenden.

Jag: Fem dagar?

Hon: Ja, det tar så lång tid. Tyvärr.

Nu ser jag Billie. Med en påse med de där…humhum flottiga…

- Ajö, tack för idag!

Inget leende från mig. Ajö. Och sen den där morrande känslan: Byt bank. Men det blir inte av. Då msåte jag gå dit igen.

Och. Billie, du , vi går hem till dej.

Och sen går o vi ut och shoppar.

Jag kan sitta i tre timmar med en stor kopp latte. Det bara är så. Och prata. Och känna hur hungrig jag är.

Men sen är det ut och halka på Östermalmstorg och en sväng in på Åhléns som börjat med utförsäljning. Och har Rea. Och snart ska flytta en liten bit och bli elegant och flott i tre plan. Nya Åhléns på Östermalmstorg. Från och med maj.

Bara så att ni vet.

Mitt bästa shoppingtips just nu: Tobaksbutiken på Sibyllegatan. De är liksom lite billigare. Alldeles intill ligger butiken med städrockar som ägdes av Greta Ekman.

De kallas hemmaklänning numera. Men vem som helst vet, s e r att det är en städrock.

Det är vad du saknar. Eller hur?

- Ja, asså ja har inte slått nån eller haft ner nån eller varom…

Advokaten Nylin!

- Nylén.

- Ursäkta, men jag får be er säga till den tilltalade att hålla tyst.

- Självklart. Hållkäften din jävul! Förlåt, det var till min klient.

Jag förstår. Så har vi vittnet. Lovar ni och svär.

- Nä, svära. Jag svär inte så här bara när jag är nykter, typ.

- Jonson, Nils Emil Åke, född…

- A, asså Nisse, va. Nisse Jonsson.

Var vänig säg efter mej: Jag lovar och svär…

- Visst. Asså. Jag Nisse Jonson.

- Jag har aldrig sett den jävuln förut.

Advokat Nylin!

- Nä, jag heter Kent Jarnebring.

- Just det. Och ni ska vara tyst för jag ska höra vittnet.

- Jag får be rättens ordförande om ursäkt här, men min klient…

Nisse Jonsson, berätta nu med egna ord – vad var det som hände.

- Jag låg där och sov väl närmast om man ska va noga va och man ska va noga för det säjer morsan.

- Men det framgår här att ni såg Jarnebring angripa fem personer med kniv.

- Va. Jag?

- Låg ni och såg det? Svara ja eller nej. Var låg ni för övrigt?

- Asså, jag låg oå skohyllan.

- Det är en golare va, och då vet ni att dom pissar vi på å sen tar vi livet av dom. Hör du va ja säjer din jävla Nisse!

Advokaten! Nu måste ni… annars får jag utrymma rättssalen.

- Håll käften annars åker du ut. Håll käften.

- Jonsson låg alltså på en skohylla. Hur hamnade ni där?

- Nä, asså, det var rockslusken va, uschäckta men en annan var lite varom kallart rund under futterna. Så han slängde in mej där.

- Jaha. Ni var inte nykter.

- Nä.

- Han var full för faen, fattaru gubbe. Så han såg inget.

Hum. Jaha. Nilsson låg på hatthyllan och glodde.

- Nä, för slusken i garderoben sparka till mej i fejset, va. Rakt in i ögat så det blödde.

- Så vittnet såg bara med ett öga.

- Ja, jag har ett öga kvar.

- Jo, det ser jag. Så den där svarta lappen…

- Piraten.

- Hur sa?

- Dom säjer det på stan, va. Nu kommer Piraten.

- Ja, advokat Nylén, ni får ordet. Ett ögonblick bara.

- Nylin.

- Ja ursäkta. Jag måste bara höra: Såg ni med ett öga att någon här  rättssalen närvarande gav sig på några kamrater.

- Nä, inte va ja vet, va.

- Fast ni blev bara av med ett öga.

- Jo, men det blödde för jävligt, ers nåd.

- Vi är inte i England nu, Jonsson. Ers nåd strykes.

- Min klient, herr ordförande, var inte på platsen. Han nekar till varje form av misshandel.

- Jaha. Så han nekar.

- Fattaru gubbe, jag var inte där. Han där ligger på skohyllan och blöder va.

- Nilsson!

- Ja, ers nåd.

- Vad gör ni här?

- Dom sa att jag skulle komma, va och dom kom hem och morsan böla som faan.

- Såsom advokat ser jag det som min plikt att anmäla att här används allmänna medel i en rättegång där förundersökningen inte bara kan betecknas som ofullständig utan snarast som en förolämpning.

- Vi får ta paus här. Nilsson vad tar ni er till?

- Ja föschöker plocka upp alla papper som ers … ni du eller vad du heter drullputte, du tappar alla papper.

- Så det ser du.

- Med mitt enda öga. Så ske Guds vilja.

- Just det. Ni är enögd. Jag beklagar detta, Nilsson. Jag är ingen elak människa.

- Nä, men korkad, så jävla dum så man faaen, jag tänker näcka.

- Jarnebrink!

- Uschäkta. ja mena inget illa utan om man säjer bara som så här att ni supit bort dom där små grå. Va.

- Jag? Jag är domare.

- De e inge riktigt bra försvar det där.  Vem faen är inte domare.

Det kan hända att ni träffar en glad och trevlig kvinna som alltid skrattar och berättar anekdoter. Hon är yngre än vad hon ser ut att vara. Och plötsligt säger hon: Jag vill ha dina skor. Oj. Jag måste ha dina skor.

Sen skrattar hon.  Skälmskt. Försök uttala detta ord för dig själv. Det är 5 konsonanter i följd.

Finns det fler ord? Vilket ord har rekord inom detta område? Sex konsonanter?

Ett avsteg från huvudspåret. Min undran är vad man ska ta sig till. Man ler vänligt åt den skrattande kvinnan. Sen nickar man lite stelt. Sen ler man.

Och det pärlande skrattet fortsätter. Hon har klättrat upp på en liten stege. Och där står hennes man och tar en bild. Varför? Hon har redan blivit fotograferad hundra gånger.

Det kan vara svårt att vara glad och skratta. Allra värst är det när man träffar en skådespelerska som privat spelar en roll. Den bedårande lilla flickan som aldrig växer upp. Hon som alltid ser möjligheterna bakom knuten.

Hon som säger: Man måste tänka posiivt.

Du har aldrig träffat henne? Är du säker? Kanske har du sett henne på tv? Någon som när som helst kan börja sjunga ”Bättre och bättre dag för dag!”

Nej, hon gör inte det. Hon kan inte den sången. Men han som skrev den var Ernst Rolf. Han lurade många men inte sig själv och en dyster dag gick han ner sig i vattnet vid Möja på Lidingö. Ett av flera självmordsförsök. Det var på julaftonen. Det var för snart 80 år sedan. På annandagen var han död.

Ni minns väl Ture Nerman, denne radikale rabulist, som skrev: ”Ingen har väl så muntrat upp det svenska folket som Ernst Rolf”.

Jag är ute när gumman min är inne, sjöng Rolf på sin tid. Han hade roligt. När strålkastarna var på. Men privat?

Kommer attt tänka på denne evige revykung när jag funderar över hur artister fungerar. Ingen människa orkar skratta varje dag. Tror jag. Ett liv, en enda roll. Finns det?

Ta skrattet på allvar. För någonstans så torkar det ut, precis som en bäck som slutar porla. I denna midnatts mörka timma, vem orkar sitta här och rimma? Porla är det inte tal om.

I denna stilla vinterkväll, man blir så god och snäll. Jag gärna med er delar två platser där jag går och velar. Så var det förr i tiden. Nu är den tiden liden. Men håll till godo kära ni. Nu är det nyår och då mötas vi.

Ifall ni vill mig läsa? Säg att ni följer med på denna resa…

Överklassens förorter

Två barndomsvänner stämmer träff på Badholmen i Saltsjöbaden. Det är Johannes Ekman, radions kulturredaktion och Jonas Hallberg, journalist. Tillsammans företar de en vandring genom en förort från förr i tiden.

Det är två flanörer med en sällsynt kvalitet: De förmedlar en stark närvaro i ett samhälle som de känner väl till. Ingen av dem går till några överdrifter. Men de är bra på detaljer. Vad finns kvar? Badhuset. Dambadet och herrbadet och mellanbadet.

Detta bad härstammar från den pryda tiden. Från en tid då ”världen utanför inte fanns”. Så var det i Saltsjöbaden för dem som växte upp på 1940-talet. Det var gubbskiva på Grand hotell.

Vem minns gubbskivorna? Middagarna som studenterna bjöd sina lärare på. Dem talar Hallberg om. Men han minns också ögonblick då han skymtade klasskillnaderna. När han kom hem till en skolkamrat och frågade: ska vi gå till ditt rum?

Men pojken hade inget eget rum. Märkligt. Minnesvärt för den som växte upp i villa.

Saltsjöbaden var Knut Wallenbergs skapelse. Man skulle kunna bo på landet, men ändå nära staden. Till förorten kom man med Saltsjöbanan.

Flanörerna befinner sig på stationen. De minns konduktören, kiosken. Saltsjöbaden – det välbärgade isolatet. Ett program som inte handlade om Rosengård eller Rinkeby. Utan om en idé: en villaförort dit konstnärer skulle flytta. Ekman och Hallberg vandrar förbi Isac Grünewalds bruna tornvilla, ritad av Ferdinand Boberg. De minns X:et och i en sällsynt ljudupptagning hör man målaren Sven X:et Erixon beskriva hur märkligt det kändes att komma från det proletära Tumba till miljonärsförorten Saltsjöbaden. En skylt utanför hans villa upplyste: Hunden är inte så farlig som den ser ut.

Det är de oskyldiga skolpojkarnas tid de skildrar. Många var okyssta. Filmkyssarna var pryda. Som om en tvättlapp lagts mellan läpparna.

Erotik var en laddad zon, precis som dambadet. Hur såg damerna ut – in natura? Kunde man närma sig från sjön för att få en skymt?

1883 invigdes Grand Hotell av kung Oscar II. Det var på detta hotell som Saltsjöbadsavtalet skrevs under 1938. Det var i Saltsjöbaden som Alice Babs bodde. Johannes Ekman påminner om hur hon en gång beskrevs som ”en slyna och utövare av negermusik”.

I villa Kråkslottet bodde Karl Gerhard som bjöd in Bertolt Brecht och Sovjets ambassadör Alexandra Kollontay. Saltsjöbaden var en idyll och välsignad av många konstnärer. Boberg ritade Uppenbarelsekyrkan som invigdes av Nathan Söderblom 1913.

När Hallberg och Ekman växte upp på 40 och 50-talen var bikini oanständigt, ”något man sällan satte på sig”, som Hallberg förklarade.

Flanörerna får med flertalet aspekter på sin uppväxtmiljö. Blygheten, ”varför kom man aldrig igång?”, frånvaron av jäkt och stress. Det var glest med bilar.

Det är avspändheten, den lugna promenaden som gör deras reflexioner så givande, tänker jag när jag ligger i hängmattan och lyssnar på radio.

Minns ni hur det var de där heta dagar i juli när man inte orkade så mycket? När man låg och blundade och lyssnade till måsarnas skrin. Och till radion.

Tänker de nämna Adelshemmet, funderar jag. Jo, det kommer med. Detta ålderdomshem för ”de obotligt adliga”.

Det finns inte mer. Frank Sinatra som 1953 tillbringade stormiga dygn på hotellet i Saltis med Ava Gardner – han är förstås borta. Nostalgi kan vara farlig, menar Ekman. Har man rätt att vara nostalgisk? Kan det bli för mycket. Hans skolkamrat Hallberg talar om ”rätten till ett paradis i våra hjärtan”.

Risken med att uppsöka de stenar där barn man lekt är uppenbara: Det är lätt att bli sentimental, att klaga över att ”allt har förändrats”. Men den fällan undgår de två vännerna. De är sakliga, humoristiska. Jag skulle tro att deras vandring i Saltis blir en klassiker bland detta årtiondes radioprogram.

Det är udda. Får man tala om ”en annan värld” i radion, där viljan att ständigt identifiera problem dominerar. Ja, tydligen. Strax efter Saltis-programmet hör jag ett reportage om Djursholm. Förorten som var tänkt att ge invånarna en känsla av att de bodde på stora bondgårdar, fastän de hade nära till storstaden. Ferdinand Boberg går som en röd tråd genom de två programmen. Det var Boberg som ritade Samskolan i Djursholm.

Det var där som Elsa Beskow bodde. Och Alice Tegnér. Två kvinnor som skapade barnkulturen. Med sina sagor och sånger. Djursholm är äldre än Saltis, det tillkom i mitten av 1800-talet. När nationalromantiken växte fram. Djursholm var en utopi som utgick från en nära nog total trygghet. Ett liv i samklang med naturen. En plats för hela familjen att utvecklas på och bli skapande.

En trädgårdsstad där Victor Rydberg bodde. Dit flyttade Karlfeldt, Heidenstam. Konstnärer som Georg Pauli.

Där bodde ”friska sunda människor som tog naturen i besittning”.

Louise Epsteins var färdledare. Hon är en kvinna som förstår sig på Djursholm. Hennes tankar och ord var en påminnelse om varifrån hemlängtan kan komma. Mors lilla Olle i skogen gick. Barnvisorna. Ekorrn satt i granen. Det finns inget förkastligt i att längta hem. Men hur många tänker på att denna längtan bygger på de visor som sexbarnsmamman Alice Tegnér komponerade på Djursholm för 80 år sedan.

Jag vet att den livsstil som utmärkte Saltis och Djursholm byggde på hembiträden av alla de slag. Men det känns behagligt att minnas varifrån längtan till landet kommer. Drömmen om ett både och. Storstaden och landet: Två bildande program om livet som ett sommarnöje.

Något jag njöt av i den ljuva, ljusa julimånad vi upplevde i somras. Då när allting fick gå långsamt och stillsamt. När tiden kommit för att drömma och minnas.

Annette Kullenberg

*Underbart är kort, heter det. Men jag lade programmen på burk. Jag spelade in dem och när de mörka långa nätterna är över oss tar jag fram minnena från just sommaren 2009. Jag känner mig modern. Ty visst är det retro och vintage som gäller?

Morsning lilla Alice Tegnér

Elsa lilla Beskow, var är Tomtebobarnen?