Annette Kullenberg

Det var på Copacabana i Rio de Janeiro. Alla som låg på stranden hade bikini. Alla tjejer. Så var det vi. Ett gäng journalister som kom från en presskonferens. Det var Lula da Silva som talat till oss. Manen som aldrig gav upp. Han som varit med i brasiliansk politik ända sedan han kom åkande in på en flaket till en grönsaksbil. Tio år var han väl den gången. En seg liten kille som aldrig gav upp.

Inte fattigast av de fattiga. Men närapå. Vem kunde ana att han en dag skulle bli Brasiliens president? Det var en revolution som inte skulle inträffa på många år.

November var det och solen sken. Det var härligt och farligt. Som det alltid är i Rio. Jag står och pratar med några vänner från ZDF. Det är Tysklands främsta tv-kanal. Så rik och mäktig 1989 i november att de har kontor vid Copacabana. Någon i gänget talar med Bonn. Sen skriker han bara MUREN!!!

Och faller ner i sanden. Iförd kostym, skjorta och slips. För så är det i Brasilien ifall man ska komma in någonstans. Formell klädsel.

Muren har fallit, försöker han skrika. Men han har sand i munnen. Vi hör inte först.

Någon får upp honom och då får vi klart för oss vad som har hänt. Alla ropar som besatta. Allt är på tyska. Och jag ropar på svenska: Det är inte sant.

Nao é verdade, ropar jag på portugisiska. Nao é!!!

Men vad fattar folket i bikini. Vad bryr de sig.

Häng med upp på kontoret, får jag höra. Och jag hänger med. Vad skulle ni ha gjort? Vi står där inne i det glänsande kontoret med de enorma fönstren. Luftkonditioneringen är på och surrar. Men vem hör det. En karnevalsstämning infinner sig. Alla tv-apparater är på, radio. Folk snackar med Västtyskland. Tror de. De har inte hunnit vänja sig. Tyskland är enat. ZDF. De skruvar upp ljudet på alla sina tv-mottagare.

Folk bara väller in. Va? Ja, från DDR. MUREN!!! Muren har fallit! Ser ni! UNGLAUBLICH!!!

De har förstås sekt i sina enorma kylskåp. Långt ovanför Copacabana står vi och skålar. För ett enat Tyskland. För att Honecker äntligen är avsatt. För Europa. För framtiden.

Allt vi skålar för. Och då och då slänger vi en blick mot världens mest berömda strand. Och skrattar. Gå ner där och tala om för dom att muren har fallit…

Tanken är så att säga orimlig. Hur många vet var Tyskland ligger. Väst och öst. Brasilien är lika stort som… halva Europa. Vad bryr de sig.  Carioacas, som alla kallas som är från Rio. Vad vet de om andra världskriget.  När var det? Vår attityd är lite stöddig. Det är som om vi ägde världen.

Europa som är så stort. Men vi är på en annan kontinent. Vi förstår att vi är de enda på hela denna långa strand som står där uppsträckta i våra prydliga kläder och skålar för att… ja, vem kunde ana att det någon enda gång skulle ske?

- Visste du, frågar jag Heinrich. Han hör inte vad jag säger. Det är ingen idé. Jag är trots allt bara från Sverige. Vi var inte med i kriget. Vi har aldrig haft någon mur. Vi har aldrig varit med om någonting på hundratals år. Ändå vet jag att nu blir det stora ändringar. Jag har varit i DDR. På den tiden. Och i Västtyskland förstås.

Två världar. DDR. När man skulle över och visa passet. Den stadiga kvinnliga passpolisen som bläddrade i mitt pass och fick upp sidan med fotot av mig och började gapskratta. Och hur hon stod i och visade för andra poliser. Och pekade på mig.

Det där fotot togs för 25 år sedan, nicht wahr? Jag stod i givakt och vågade inte röra mig. Tills att hon vinkade in oss. I det enormt tomma Öst-Berlin. Det var bara att gå och gå. Och försöka förstå att det var möjligt  att leva utan Kurfűrstendamm. Utan lyxbutiker och lyxrestauranger. Det karga livet. Kommunistlivet.

Jag står på ett lyxigt kontor i Rio och minns hur det var och tänker att det aldrig kommer tillbaka. Richard Burton kommer aldrig mer in från kylan. Där vid Checkpoint Charlie.

En febril verksamhet utbryter. Det är trots allt tyska journalister och de tror, stackars satar, att de har något att komma med. Men på hemmakontoret, därborta i Europa, vill de inte ha en rad från Rio.

Vi bestämmer oss för att gå ut och festa. Vi kramar varann. Hurra! Ropen skallar. Men vi är ensamma, isolerade i vår glädje. Vem ska vi dela den med? Förfäras ej, du lilla hop, tänker jag. För det är just vad vi är. En liten klunga människor som kommit ut ur en tunnel.

Detta är innan globaliseringen kommit på tal. Den finns inte med på agendan. ”Vi”  har kämpat för Europa, varit med i kriget, stått vid sidan om, men varit med ändå. Vi européer.

Men vem bryr sig? – Alles gut, säger Heinrich med låg stämma och förklarar att det är bra. Gut!!! Um Gottes Willen! Vilka tror vi att vi är? Européer. Inget annat.

Bra, Heinrich. Du har lite perspektiv. Försöker inse att framtiden tillhör andra kontinenter. De kan klara sig utan oss. De vet inte vilka vi är.

Fastän i sanningens namn så är det inte så vi känner. Sanningen är att vi alla känner oss som hjältar. Jag med. Drömmen har blivit verklighet. Ingen av oss kommer någonsin att glömma den där dagen. Och många gånger under de år som kommer ska vi upprepa samma sak: När muren föll – då var jag i Rio. Rio de Janeiro.

För första gången i mitt liv sitter jag bredvid en kompisch som talar med datorn. Självklart får hon inget svar. Vem har hört talas om en dator som pratar på svenska? Möjligen norska? Kan ni datorspråket? Själva koden?

Men tanken är att datorn i sitt hjärta. Ja, jag vet att ni tycker att jag ska skriva hårddisken, men det låter lite rostfritt stål, tycker jag. Tanken är att datorn ändå förstår. Att den har intuition och känner av själva fingertopparna.

Det finns de som trycker försiktigt som om de kelade med ett litet spädbarn. Men de flesta jag känner kommer från skrivmaskinernas tid. Ja, det var förr. En skrivmaskin var alltså en apparat med tangentbord och den hade färgband. Hur mycket man än tryckte på tangenterna så fungerade den inte förrän man satt papper i maskin.

Det här var på den tiden då en hel del chefer på de stora tidningarna domderade om att man skulle skriva om den senaste eldsvådan. Ifall man såg det minsta frågande ut röt de till: Papper i maskin!

Det är gammal tidningsslang och inget ni behöver bry er om.

Vad ska man tro? Kan datorn känna av hur hårt du trycker? Känner den i sitt hjärta: Här har vi en som gått på kurs och har rätt fingerställning. Jag gör väl som hon t(r)ycker då.

Eller är datorn bara en av alla dessa hushållsmaskiner som  vi omger oss med för att tiden ska gå.  Det är vad alla fabrikanter av diskmaskiner tror att vi vill ha. Har ni en tystgående diskmaskin? Lite väl tyst kanske? Vad är meningen?

Ingenting ska höras. Det ska vara så nu. Inga oljud. Utom natten till lördag. Då ska det var AC/DC.

Det är en del av vår tillvaro. Medan detta pågår finns det många datorer som morrar. Det hörs knappt. Ibland kan man lyssna till en susning. Den betyder: Snälla du, stäng av mig. Logga ur. Låt mig få sova.

Sånt hände aldrig förr. På skrivmaskinens tid. När man slutat skriva blev det moltyst.

Å andra sidan: När man skrev hördes det tydligt. Det knattrade. Folk tänkte: Oj, hon jobbar. Hon har kommit igång. Ingen skrivkramp här inte.

Nu är det bara jag och datorn och ingen mänska hör om jag skriver eller inte, för det knattrar inte.

Min kompisch här lider lite av detta tillstånd. Det är därför hon vädjar till datorn: Kom igen!

Men varje dator har sina egna stigar och lyssnar inte till människan, skulle jag tro.

Frågan är: Till vem lyssnar datorn? För något magiskt är det. Just nu t.ex. När min dator är på bra humör och gör som jag vill.   Annat var det i morse. Rena natta.