Annette Kullenberg

Det var en dag i veckan då jag läste en kolumn av Annika. Rubriken var Så sparar du till din egen kista.
Annika vet allt om ekonomi. Bra! Men vad vet om människors rädsla för att bara försvinna i tomma intet. Behöver man någon kista?
En mängd frågor malde och gnagde. Jag blev tvungen att lämna huvudstaden och söka mig till lugnare trakter där själen kan få ro.
Men. Det finns inga lugnare trakter. Jo, jag vet. Det är vackert med natur. När Canada-gäss flyger i stora stim.
Över öppna sjöar. Vassen vissnar sakta. Så här blir det när jag ska försöka mig på lite naturlyrik. Men problemet kvarstår, fastän jag står på en liten brygga den sista dagen i oktober: Hur ska jag spara ihop till kistan?
Samt frågan: Vad spelar det för roll den dagen då en kista verkligen behövs. Då är inte jag med. Jag har hamnat i ett cirkelresonemang. Jag blickar upp i oändligheten.
Canada-gässen i stora flockar.
Fiskarna har gått till botten och simmar inte längre i stora stim.
Den blå bilden är borta och här sitter Jennie och säger: …alltså.

Hej på er och glad helg!
Man kan inte vara mer än uppåt när man kommer från Östermalmstorg med omgivningar.
Man står mitt i gatan och så kommer en attraktiv man och säger: Vad snygg du är!
Har aldrig sett honom förut.
Jag: Tack, vad vänlig du…
Borta är han.
I en butik har de satt upp en artikel jag skrivit. Satt upp den i ett särskilt ställ. Bravo Östermalm!
Eftersom jag inte har så bra moral varenda dag så går jag in i en butik. Fastän jag vet att jag inte kommer att gå ut tomhänt.
Oj, vad snygg du är i orange. Vilken vacker ring!
Får jag höra!
Och armbandet!
- Det där säger ni bara för att ni vill sälja!
Nej nej, det vill de inte.
Så då är det bara att handla. En vacker blus. Märkesblus. Jag vet, vad ni tänker. Men det var en scarf till i samma mönster. Men det var en liten väst bakom, på ryggen och sen liksom. Hum.
Det var ingen lös scarf.
Tur att ingen såg mig.
Och sen är den så elegant och du kan ha en liten topp under. Och allt vad det var. Som de sa.
- Så kul att se dig. Att du kom in till oss!
Säger innehavaren.
Jag: Du, jag kommer snart tillbaka.
Det värsta är att jag menade det. Man är inget helgon precis.
Men sen går jag på pumpen, bara så ni vet. Jag går in en boutique för att köpa parfym och möter en kvinna som säger Å de parfym.
Eau de parfum, som det stavas och heter på franska.
Parfum, försöker jag.
Parfym, säger hon.
Jo men, snälla du. Det uttalas så här. Nasalt. Jag ville bara vara vänlig.
Och så uppfattas det också. Försäljerskan säger helt lugnt: Vi uttalar det parfym här.
Jaha.
Fortsätt på den vägen så hamnar ni i helvetet. Tänker jag. Men säger inget i den stilen. Utan ler bara så där som alla parfymflaskor gör.
Har ni sett de där obehagliga rosa flaskorna. Jag vill köpa Joy de Patou. Jag vill. Jag vill.
Men det finns bara en enda flaska i hela Sverige och den kostar 4.500 kronor.
Så det blir inget av med det. Men det blir ett gammalt märke.
De har inte Guerlain. Suck. Shalimar. Det är min favorit av de dofter som Guerlain skapat. Det blir en annan klassisk doft.
Skam den som hänger upp sig på småsaker. In på närmsta kondis. Och där får man tunna pannkakor med sylt.
Östermalm är rena himmelriket.
Tur att jag inte bor där eftersom…ja, hum. Jag såg en del andra vackra ting som jag tänkte köpa men insåg att jag bara har två händer och att…ja, jag stod där på Humlegårdsgatan och kom på att nu får det vara nog.
Då kommer ytterligare en herre spatserande: – Jag älskar dina böcker!
Jag var nära att trilla baklänges, men hur hade det sett ut? När man har…jag vet inte hur många små kassar jag hade i händerna.
Plus cigarrettpaketet och den största tändstickask man kan tänka sig. Bara för att jag aldrig hittar min tändare.
En sällsynt bildad iranier kom och hämtade upp mig och vi talar oupphörligt om Iran och vad som händer ifall landet skaffar atombomb. Om de inte redan gjort det. Sen talar vi om shahen och jag skriver på en stor lapp ”Shahernas shah” av Kapuçinski. Den bästa boken ifall man vill förstå bakgrunden till den revolution som till slut stoppade den diktator som kallade sig shah.
Men INNAN denne taxichaufför anländer så kör en helt annan taxi fram och ställer sig på trottoaren. Det är en helt annan man från Iran. Han vill bara prata en stund med mig.
- Har det hänt något i Teheran? undrar jag.
- Ingenting.
Jag börjar berätta om Erich Maria Remarques bok om första världskriget: Från västfronten intet nytt.
- Jaha, säger den iranske taxichaufförn och fortsätter att prata om Iran.
- Du måste skriva: Från Teheran intet nytt, säger jag.
Sen kommer den taxi jag verkligen beställt. Hela stan är avstängd. Vad är klockan? Vad har jag gjort?
Shoppat lite grand. Ingenting att skriva hem om.

Om du hör några stycken som hurrar så är det vi, flera tusen som står här på Hornstull och surrar. CALLE VANN! Surrar vi. Sen tar vi oss en grillad med bröd och en cola. Och så börjar det om: Heja Calle, Heja Calle!

Läste att Alex Schulman varit på nobelfest och haft tråkigt. Jag förstår honom. Annat var det på den gamla goda tiden då Stig Ramel skötte ruljangsen.
Jag har väl varit på en tolv, tretton nobelfester. I början var vi journalister behandlade som verkliga murvlar. Vi fick inte komma i närheten av vetenskapsmän och fint folk. Utan vi fick ett EGET bord, precis nedanför trappan.
Det bästa utsiktsbordet. BÄSTA BORDET.
Där satt vi murvlar i frack och lång klänning. Vi kände varann och visste att det var lite folkpark över det hela.
Leif Kronlunds orkester spelade till dansen. Rena Skansen egentligen. För där spelade Kronlund när jag gick i plugget.
Stig Ramel, chef för nobelstiftelsen var en Guds gåva till oss murvlar. Vi rörde oss obehindrat och kilade som små möss fram och tillbaka mellan de fina borden och hörde oss för.
Men. På en av dessa fester blev jag helt utscoopad av Per Svensson. Reporter från Expressen.
Sedermera blev han kulturchef.
Det står marskalkar där framme på podiet, studenter i frack och luva, dvs studentmössa.
Och plötsligt svimmar en av dessa unga marskalkar. Faller ihop. Som träffad av en pistolkula.
Äntligen händer det något, tänkte jag och stirrade som en galen. Jag jobbade på Aftonbladet.
Det skulle jag inte ha gjort. Suttit och stirrat.
Under tiden hade nämlign Per Svensson, Expressen, pigg som en vessla, försvunnit spårlöst.
Vart de bär ut avsvimmade marskalkar under nobelfester vet jag än i denna dag inte.
Men Per Svensson vet. Och dagen efter fick jag skämmas.
Expressen toppade med Per Svenssons skildring av den arme mannen som svimmat mitt inför konungens och alla pristagarnas ögon. Det var intervju med den hulkande fästmön.
Frågan är om inte Svensson även hade inside från något sjukhus.
När jag äntligen vaknade till var det för sent. Den avsvimmade hade försvunnit tillsammans med Expressens utsända.
Det var bara att ta skeden i vacker hand och äta efterrätt och svära en omgång. Det var partystämning.
Jag skulle ta igen allt när dansen började. Jag skulle intervjua Anders Wall som inte missat en nobelfest på femtio år. Man förstår honom. Så många ordnar som den mannen har. När ska han visa upp dem?
Det finns fler som har ordnar sedan gammalt. Samt utländska ordnar. Men det är svårt att bära upp ordnar ifall man tillbringar en natt på Spy Bar. Folk fattar inte detta med ordnar. Att människor (enbart män, näranog) kan vara så stolta över sina ordnar är rent ut sagt mystiskt. Men människan är nu en gång ganska mystisk.
När Nobels testamente äntligen räddades till Sverige och alla pengarna fonderades tillhörde Norge vårt rike Så därför fick Norge dela ut fredspriset. Så kan det gå när man är i union.
Konungens valspråk var Brödrafolkens väl. Ni minns inte? Nej, men det var så i början av 1900-talet och kungen hette Oscar II.
Vitsen i början av förra århundradet gick så här: Oscar den ene så blixtrar den andre.
Jag hör till dem som gillar gamla mossiga roligheter. Sånt som de satt och skojade om på Berns för mer än hundra år sedan.
Nuvarande ordning på nobelfesterna är trist. Ledningen har nämligen bestämt att även journalister ska betraktas som människor och bestämt sig för att sprida ut dem, lite var som helst.
En professor kan utan att ana något bli plaeerad bredvid en murvel från en kvällsblaska. Murveln undrar: Vad händer? Hur länge ska vi sitta här?
Professorn som sett fram emot att få umgås med sina gelikar börjar mumla i skägget. Detta var ju ändå Festen och då…ja, pressen tränger sig in överallt.
Kort sagt: Det var bättre förr på Ramels tid.
Därom vet jag besked, ty jag var med.

Lill-Babs är hur snäll som helst. Det har hon varit hela sitt liv. Varje gång jag läser något om Lill-Babs så är hon snäll. Ibland är det synd om henne, men hon är snäll ändå.
Hon mår, vad jag förstår, oftast bra. När hon hjälper en äldre person med väskan. När hon lyfter upp en barnvagn åt någon, när hon överraskar med presenter.
Hur det hela går till har jag inte en aning om. Jag tror att hon varit gift ett par gånger. Hur gör man för att skiljas och vara snäll. Samtidigt.
Det som är ohyggligt och en fasa för många av oss biter inte på Lill-Babs. Hon är liksom snäll ändå.
Nu är hon även snäll mot sig själv. Det konstiga är att hon äter frukost i en timme. Medan andra äter frukost i två timmar eller tre.
Men en timme räcker och genom att hon kommit på detta trick så är numera Lill-Babs snäll även mot sig själv.
Annars tänker hon mycket på andra. Scenarbetare, servitriser. Varenda en. Hon tänker säkert på små djur och små katter. Det tar inte slut.
Har du någon fråga du skulle vilja ställa till Lill-Babs?
Jag har inte en enda fråga. Det står helt stilla. Sånt är läget.

Huru tänka de där på Sveavägen där högkvarteret ligger. Ty visst är det väl så.
Igår såg jag sagde Bodis på tv och han var bäst på allt. Tyckte han själv. Ett fel som Bodström gör är följande: Han tänker inte på att det finns människor som kan börja må illa.
I mitt fall händer det när han kallar sig författare. Under en ganska lång tid var jag tvungen att gå förbi en bokhandel där de hängt upp en idolbild av Bodström. Den var så stor att den täckte hela skyltfönstret.
Jag satte upp ena handen som skydd för att slippa uppleva dekadensen, fåntratten som
drar ner oss medborgare i bubblande dypölar varur ingenting kan växa.
Igår satt han (eller stod) i tv och förklarade att han stått i talarstolen i riksdagen och gjort reklam för ännu en ”bok”. Sen hade han fått kritik för detta tilltag av talmannen.
Då smilade den hala ålen. Vid minnet av åthutningen. Och berättade att det varit reparation på gång och att han då trott att… plus att han hade bett om ursäkt.
Karin Pettersson har nu flyttat från Fokus där hon var en bra chefredaktör till socialdemokraterna. Tydligen för att hjälpa dem att vinna valet.
Det går inte, Karin. Det går inte ifall Bodström ska stå som första namn i Stockholm. En kille som inte fattat att det är slut på mäklarbrickorna nu.
Slut på att beställa in helrör med vodka.
En person som utan minsta skam i kroppen kallar sig författare och sedan ställer på talmannens plats i riksdagen och gör reklam för sig själv kommer direkt från Stureplan. Han har inte ens varit hemma och bytt kläder.
Ifall jag har fel. Ifall det är så att Bodström inte sitter på Stureplan och super så vill jag ställa en fråga: Mannen har tydliga problem. Han representerar ett parti som säger sig bry sig om de svagaste i samhället. Men detta parti, som också säger sig vara för republik, gör ingenting för att hjälpa honom. Min fråga är: Varför hjälper ni inte denne man?
Jag ser hur det blir framöver: Bodström springer in i riksdagen och ropar: Jag är Napoleon.
Då är det så dags.
Att partiet i fråga – (s) alltså – sätter upp Bodström som första namn i Stockholm visar att man redan givit upp huvudstaden. Stockholmare går inte på vilka brats som helst.
Men att samma parti lurat över den förträffliga Karin Pettersson till Sveavägen tyder på ren hänsynslöshet. Mot henne. Vad har hon gjort för ont.
Vad är hennes uppgift? Har de köpt kvast och skyffel till henne. Ska hon skickas ut och sopa upp resterna av Bodström? Har talmannen upprättat en öppen linje till partiets högkvarter? Om oreda utbryter i kammaren.
Å andra sidan – så långt behöver det inte gå. Bodström har själv sett till att han är övervakad. I en av de roller han spelar, författarens, kan han ha fått kunskap om att George Orwell är död. Liksom Huxley.
Det är riktigt. Men den starka känslan att det nu är 1984 och att det är natt klockan tolv på dagen har infunnit sig.
”Vilket monstruöst djur som blir en fasa för sig själv, som plågas av sina glädjeämnen och betraktar sig själv som olycka! Det finns somliga som gömmer undan sitt liv…Det finns fok där man avskyr solen och tillber mörkret.”
Det kan faktskt vara så att Bodström inser att han är en fasa. Men att vi som bor i närheten ska förvandlas till människor som tillber mörkret – det har han inte tänkt på.
Vi som redan börjat sakna de långa sommarkvällarnas ljusa löften om att våra liv är vackra.
Nu blir det vår lott att tillbe mörkret. Det är Bodströms fel.
Hjälp oss, Karin Pettersson!

Jag måste ha en liten rund dammsugare som går själv och snurrar själv och söker sig längs väggarna. Den gångna helgen har jag klippt ut den ur ett reklamblad. Den är döpt till Rulle av mig. Frågan är ifall jag har dammsugare. Jag måste svara ja. Men. En sån där som man bara släpper loss och sen går och lägger sig på sängen och tittar på tv. Kan det va´ nåt?
Jag tycker det är som hittat. För mig. Nu är det måndag.
Och i DN läser jag om en man som heter Claes. Han tänker sälja allt han har och sedan vandra till ett kloster i Sala.
Vad ska det vara bra för?
Jo, det är bra för då kommer man ifrån känslan av att allt bara handlar om konsumtion. Såna där långa tröttsama artiklar om frihet är inget för mig. Men sagde Claes tycks ha tröttnat på en hel del och jag läser några ord här och där: ”…mänsklig utveckling genom att stimulera till reflektion.”
Sånt snack gör mig utmattad. Och det är då en liten rund självgående dammsugare kommer till pass. Man kan sätta på den samtidigt med diskmasknen och tvättmaskinen och drömma sig bort och läsa Kafka.
Sen alltså. Inte börja med Kafka. Utan drömma medan maskinerna gör allt jobb. Sen blir man pigg. Allt är rent. Man klappar på Rulle, den lilla dammsugaren.
Och så är det dags för en kopp kaffe plus Kafka.
”När städerskan kom dit tidigt på morgonen – i all sin handlingskraft och brådska slog hon, hur många gånger man än bett henne att försöka undvika detta, så hårt i alla dörrar att det var omöjlgt att helt lugnt fortsätta sova sedan hon anlänt…”
Förvandlingen heter berättelsen som handlar om Gregor Samsa.
Han påminner ganska mycket om Claes Svedberg, som DN skriver om.
Gregor är lite trött på livet.
Städerskan försöker få lite liv i Gregor Samsa genom att kittla honom med en kvast.
Ja, läs själva.
Min enkla tanke är: Tack och lov kommer ingen städerska och smäller i dörrarna. Smarta dammsugare underlättar mitt liv. Alltmedan en helt annan person längtar efter att inte äga något och sitta och sura på ett kloster.
Hur kul är det att inte ha några filmkanaler när vintern kommer?
Eller om man vill läsa om Gregor Samsa:
”- Gregor, ropade någon – det var hans mor – klockan är kvart i sju. Skulle inte du med tåget?”
Finns det någon bokhandel i närheten av det där klostret i Sala?
Undrar en typisk materialist som aldrig får nog av el-prylar som brummar lite grann.

Det var dumt av Polanski att våldta en 13-årig flicka för mer än 30 år sedan. Det går aldrig att försvara. Men hallå. Det finns något som heter preskriptionstid. I Sverige är den 25 år för mord. Det gäller alla, vad jag vet. Även den eller de som mördar en statsminister.
Vilka brott som är värst får Gud bedöma. Men människan kan ändå hitta på så här mycket: Vi kan inte förfölja en människa hela hans liv.
Jag bryr mig inte om det faktum att Polanski är en framstående regissör.
Det har inte med saken att göra. Han flydde från sitt brott. Inte ovanligt.
Människor på flykt. Vill ni byta ert liv mot deras? Polanski tog risken. Att leva som en brottsling på flykt.
Men nu får det vara nog. Enligt mitt europeiska sätt att se på saken. Jag förstår mig inte på amerikansk lagstiftning. Det tror jag inte Polanski gör heller. I så fall hade han aldrig rest till Schweiz som nu tänker sig att utlämna den åldrade mannen till USA och deras bödlar.
Att inte förstå är en sak. Men man vet, eftersom man läst en del och sett en del amerikanska filmer, att de, i USA, är kvar på grottbjörnens stadium.
Det är öga för öga och tand för tand. Hämnden är ljuv. Du ska sluta i helvetet. Du ska sona ditt brott medan du ännu lever.
Polanski vet vad våld är. Bättre än jag. Tusen gånger bättre.
Han kan gestalta våld. Han har helt enkelt lärt miljoner människor hur våld kan se ut.
Men det våld han nu själv är utsatt för är sanslöst och bortom rim och reson.
Vi i Europa är inte bättre. Vi har blod på våra händer. Men vi försöker ändå att komma bort från det eviga hatet, hämnden som aldrig upphör.
Tyvärr har protesterna som gäller det faktum att Polanski nu ska utlämnas till USA för att sona sitt brott kommit att handla om att det är just han.
En framstående konstnär. Kulturministrar och andra beskäftiga typer är i farten. Inte minst franska intellektuella gör sitt bästa och tycker att det är för hemskt för att det är Poanski det gäller. De skymmer det stora problemet:
Hur gör vi för att protestera mot omänskliga lagar? Instiftade av Storebror.
Kom tillbaka George Orwell! Eller vad ska man utropa? När en stormakt aldrig får nog.
En stormakt, en val som simmar likt en outtröttlig Moby Dick, för alltid på jakt efter sitt byte.
Det finns lagstiftning i USA, men de som stiftar lagar är upptagna av annat. Afghanistan, Irak. Och en ensam människa åker dit efter dryga trettio år.
Det blir inget God Bless America här.