Annette Kullenberg

Det kan hända vem som helst. Jag känner ingen. De förstår inte vad jag säger. Varför blir jag aldrig bjuden hem till…jaså, det var en ny bar. Jag är inte bjuden. De sa vilka som skulle komma och jag visste inte vilka de talade om.
Ska det vara boots i höst. Eller lila schaletter och benvärmare.
Man är nollställd. Det är inte bara att gå fram till vem som helst och säga: Uppdatera mig!
Då säger de: Tyvärr. Jag har inte tid.
En del lägger till: Just nu.
Det är de som aldrig har tid.
För att inte besvära köpte jag en tidskrift som heter Bon. Jag fick för mig att ”alla” läser den.
Igår kom jag inte långt. Det var för små bokstäver.
Men idag i dagsljus inser jag hur oerhört många människor det går åt för att göra ett magasin som alla läser. Förutom chefredaktör behövs Creative Director, Redaktionschef, Modechef, Framtidsredatör, Skönhetsredaktör, New York-redaktör, Grafisk formgivare, Indexredaktör och korrektur, Copy och redigering, Repro, Redaktionsassistenter, Designassistenter, VD, Sales Director, Marknadsassistent, Ekonomi, Medgrundare, Milano Office, Savigny Office, Tryck, Papper, Text, Fotografi, Mode, Konst.
Bus och bh Miu Miu.
När jag läst allt som behövs för att tillverka en Tidskrift Som Heter Bon överfölls jag av en stark önskan att sova. Jag blev utmattad av att tänka på allt arbete som gått åt. Mitt på blanka förmiddagen somnade jag med en bild av en konstig regnrock av galon över ögonen. Med stora bokstäver stod det ZZegna.
2 stycken Z. Mer än detta kan jag tyvärr inte minnas.
Men det kommer en dag imorgon också. Ni kan inte begära att jag ska bli inne-människa på bara några timmar. Det är mycket att plugga på innan man ens blir antagen till en 20-poängskurs.
Det bästa för mig vore nog att studera på distans.
Miu Miu

Det var märkligt medan muren fanns och delade Tyskland i två. Censuren var benhård. Men det fanns ett vattenhål: bblioteket.
Alla böcker, så gott som, innehåller nya tankar. Jag har tidigt lyssnat på en utmärkt krönika av radions Gunnar Bolin som talat med en tysk bibliotekarie.
En man som först i aderton år lånar ut böcker ill östtyskar.
Sen faller muren. Yttrandefrihet. Förbjudna böcker plockas fram och ställs tillbaka på hyllorna.
Men…var är låntagarna? De kommer inte längre till biblioteken.
Bibliotekarien funderar över vad som krävs: Bildning, kunskaper.
Det är vad som krävs för att läsa.
För varje bok så blir läsaren något mer upplyst. Varje bok? Inte sånt där skräp som Dan Brown producerar.
Varför läser människan? När det är så mycket annat…oljud. Läsning. Då krävs tystnad och tid.
Var ska vi hitta dessa varor? I vilket snabbköp ska vi gå in? På vilken hylla förvaras tystnaden?
Kan man köpa tid? Jaså, härintill. Ni menar i tidningskiosken.
– Ja, han säljer tid i små burkar. Hur mycket tid behöver ni?
– Jag tänkte läsa Buddenbrocks.
– Nu förstår jag inte.
– Thomas Mann.
Ingen har hört talas om en människa som i en vecka köper tid för att läsa denna roman. I vart fall har ingen hört det på mycket länge.
Bolins samtal med bibliotekarien fick mig att fantisera. Min fantasi var som en spiral och i centrum snurrade tiden allt fortare.
Jag tog fram en gammal fjärilshåv för at fånga tiden. Men jag var för sävlig.
Tiden snurrade genom hallen och försvann ut genom brevlådan.
Jag öppnade dörren och tittade ut. Allt var som vanligt. Dagen börjar med mina vanliga försök att fånga tiden. Jag får tag på Marlene Dietrichs självbiografi: Nehmt nur mein Leben.
Det är bara inbillning att jag hör något droppa in genom brevlådan.
Jag bryr mig inte. Jag faller handlöst in i Marlenes upplevelse: Ofta föreföll det mig som om jag helt ensam bodde i en cell, konstruerad bara för mig…
”Har du inget annat för dig?” Var kommer de tusen stränga blickarna ifrån?
Jag vänder ryggen till. Det är min bok. Den blå ängeln – i några timmar är hennes liv mitt.
Ganska snabbt upptäcker jag att hon läser samma författare som jag, Gore Vidal.
Jag kommer aldrig att rekryteras av några rånare. ”Plötsligt försjunker hon i en bok och verkar helt borta. Vet inte vad klockan är. Opålitlig.”
Dessa rånare i Västberga. Vad ska de med pengarna till? Det är så litet man kan köpa för pengar. Har rånarna lånekort på biblioteket? Böcker är gratis om man lånar dem.
Frihet är också gratis. Ifall man inte begår något brott. Då kan frihet bli dyrarare än någonting annat.
Säg mig något mer som inte går att köpa för pengar!

Ifall middagen blir klar någon gång fram emot kvällen så kan jag lova er att vi äter den gratinerade koljafilén med äkta rostfritt bestick från Ikea. Tanken att köpa gamla bestick som tillhört en annan person är mig så främmande att jag… är beredd att konvertera till en annan religion.
Nej. Det vore överdrivet. Men försäljarna påstår att då, ifall man köper Bergmans bestick, så har man alltid något att tala om vid middagen. Det kan hända att mänskor inte äter middag alla dagar.
Tänk på det, bästa småborgerliga auktionsförrättare.
Det är inget fel på er. Men försök inte återskapa Ingmar Bergmans middagsbord i var mans matsal.
Det är feltänkt. Försök få människor att undvika att köpa en död mans bestick. Jag vet – det är för sent.
Men den där idén ni har på Bukowskis – att man i så fall. Utifall man ropar in sagda bestick alltid har ett samtalsämne till hands tyder på en viss naivitet.
Ifall jag själv skulle bli bjuden på middag och värdinnan hälsar välkommen med orden: ”Och kan ni tänka er – just de här knivarna och gafflarna har Ingmar Bergman stoppat i munnen i minst 40 år. Så jag köpte dem på Bukowskis : Visst är det pikant!”
Om en värdinna hälsar välkommen med dessa ord. Plus ett förväntansfullt småleende, som om hon skulle få en applåd.
Då.
Död mans gaffel. Var ligger puderrummet, kära värdinna?
Av hänsyn till övriga gäster spolar jag innan jag kastar upp det lilla rotmos jag hunnit få i mig.
Sen springer jag därifrån.
Och försöker glömma. Aldrig i livet att jag klottrar något på ett bord mitt i natten. Jag vill inte minnas.
Vad Bergman verkligen skapade befinner sig i vetenskapliga arkiv.
Att han tyckte det var lika bra att sälja sina kastruller när han väl var död tyder på att han var en konstnär som gjorde film. Det anade väl alla.
Ingen har någonsin sett Ingmar Bergman sälja gamla kaffekppar på en loppmarknad.
Sånt fick andra ta hand om.
Men det han skapade var heligt. Något för evigheten. Och med detta ordnade han i god tid före sin död.
Resten är tystnad. Eller också är det en massa tjatter om schackpjäser. Rekvisita.
Schackbrädet skapade ingen film. Det var Bergman som skapade Sjunde inseglet. Delvis med den idé han fick att man skulle kunna spela schack med döden.
Det var originellt. Hans fantasi, skaparkraften var hans.
Men själva schackbrädet. Hoppa högt i min lilla låda.
Döda ting. Alla ni som betalade för Bergmans arma kvarlevor – hur mår ni idag?

Otroligt trött är jag på Bokmässan. Såg ni mig där? Det var jag som satt på en scen på en hög barstol och blev intervjuad av Göran Hägglund (kd).
Nej, så var det inte. Jag blev intervjuad av Ulf Elfving.
Han inledde med frågan: Tillhör du kultureliten?
Jag trodde då att jag gått fel och hamnat hos Göran Hägglund. Men det var Elfving som gått fel och hamnat bredvid mig.
Därvid uppstod den någorlunda kända Göteborgs-skandalen. Jag kunde nämligen inte svara på frågorna.
Jag tänkte: Om jag ändå vore Pelle Holmberg. Han med svampböckerna. Pelle Holmberg vet precis. Är det en flugsvamp så vet han det.
Om Ulf frågar honom: Är det här en murkla så får han svar direkt.
Jag har lyssnat på programmet Elfving möter Pelle Holmberg. Ett av de bästa program jag hört. Redigt. Mycket sakligt. Ute i naturen.
En massa publik står och lyssnar. Inne i mässhallen i Göteborg. Allteftersom tiden går börjar publiken klia sig i huvudet.
De anlägger minen: Vet mänskan ingenting?
Svaret är jo. Jo, jag vet en del. Men jag kan inte svara på frågor.
Vilken författare tycker du bäst om?
Om det ändå hade varit ett svampprogram hade jag svarat trattkantarell.
Ifall jag fått frågan: Vilken svamp tycker du bäst om?
Medan inspelnngen pågår ser jag hur teknikerna och Elfving gör uppgivna tecken till varann.
Hur ska de få ihop det här?
Det ska ju vara musik. Var femte minut ska det vara musik.
Det har radiochefen eller kulturministern bestämt. Ni vet sån där musik som ni kan höra i hissar.
Jag hävdar med stor emfas. Alltså gester och utrop. Viftar med armarna och hela kroppen.
Jag tillhör INTE kultureleiten. Jag är kulturarbetare.
Sen talar jag om vad detta yrke innebär.
Det är inte roligt. Att lyssna på. Elfving ser för en gångs skull inte så glad ut. Kulturministern har bestämt att det inte ska vara roligt. Att vara kulturarbetare.
Ändå ska det tydligen vara kultur. I någon form.
Ni såg inte mig? Nej.
Jag vet. Hela mässan var fylld av mäniskor som bloggade om varann. Hallå! Det var jag som hade en marockansk klänning och apelsinfärgade byxor?
Inte ett ord i en enda blogg eller twitter. Inte en bild.
Men i Bokförlaget Atlas monter var det andra bullar. Alla kände igen mig.
Så jag var glad ändå. Inte lika glad som Ulf Elfving. Ty det är han ensam om. Men lite glad var jag. När jag åkte därifrån.
En del passar på mässor. Medan andra, som gör sitt bästa och allt. Medan andra, som jag, som alltid gör mitt bästa och lägger mig mycket tidigt ifall jag ka vara med i någonting.
På mässor passerar jag såsom en osynlig. Men.
Man ska va gla att man är svensk. Som Birgitta Andersson så träffande uttryckte det.
Obs! Detta gäller även i Göteborg, säger jag till mig själv.

Rubriken är lite överdriven. Men. Ifall ett företag gör en hel bilaga för att man ska köpa deras prylar som alla drivs med batterier och el.
Och det finns ett sådant företag. Och samtidigt skriver: Stäng av vattet under tiden du borstar tänderna!
Då är det en inhyrd miljötomte som fått fnatt.
”Under tiden”. Hur lång tid tror ni att det tar? Att borsta tanden.
Det heter medan. Pundhuvud!
Plus: Undrar ni ifall jag kan läsa? Ni tror inte det?
Det är därför ni lått en inhyrd konsult rita en vattenkran som droppar tre droppar vatten och över den har ni ritat ett förbudstecken.
Så att man ska fatta vad ni menar. Är det en ny lag. Eller?
Jag tycker ofta reklam är rolig. Men ifall man känner att säljaren tror att alla kunder är dumma i huvudet så vill jag bara utstöta ett kraftigt GRRRR!
Så dumma är vi inte. Att vi stänger av vattnet.
Vi har annat att göra.

Det kan hända att ni missade Tomas Sjödins pling. Han berättade om det i morse strax före sju i radion.
Det var så här: Tomas bodde på ett enkelt hotell med tvättställ på rummet och dusch i korridoren.
Men när han kom ner i frukostmatsalen fick han helt enkelt fnatt.
Så mycket vacker mat hade han sällan sett.
Sjödin är både pastor och författare.
Alltnog blir han sur. För han ska till att skära upp en bit surdesgsbröd. Och det finns INGEN PLATS!.
Buffén är överlastad. Inte en plätt, grumsar Sjödin. Inte ett enda hotell har kommit på att det måste finnas plats så att man kan skära upp sitt bröd.
Han måste gå en extra tur till sitt bord. Lika sur som brödet som han ska börja…
Just då säger det Pling!
Inuti huvet på sagde Sjödin.
Detta är ett i-landsproblem, kommer han på.
– Jag kände mig så ertappad, erkänner han.
Ingen märkte något. Utom Gud förstås. Som ser allt.
Sjödin står där med sitt surdegsbröd och lider. Han tänker på de fattiga i Indien.
I detta ögonblick liknar han min mamma som brukade säga: Tänk på de fattiga i Indien!
Det var när jag inte ville äta upp de otäcka saftsoppor hon påstod var efterrätter.
Men strunt i det.
Sjödin. Maken till mänska att tänka till vid ett frukostbord finns inte. Har ni hör talas om någon som Sjödin?
Man ska inte fylla sin agenda för då blir den full. Och då blir det inget tomrum. Och i så fall så finns risken att man inte upplever något alls.
Utom tomhet. Ifall man har fullt upp.
Livet rymmer inte allt, menar pastor Sjödin. Det krävs rymd.
Man ska hålla ytor i sin kalender tomma.
Försöker fundera ut om han har tagit hårdkokt ägg. Eller är det äggstanning och bacon som gäller i Sjödins fall? Brukar han äta gröt?
Pastej med gurka? Eller är det filmjölk han älskar mest?
Hur full är pastorns tallrik?
Det verkar klart att han lyckas skära upp surdegsbröd. Men sen får man inte veta mer.
Jag vill veta vad folk äter till frukost. Jag är en person som undrar hur man över huvud taget står ut med att se en frukostbuffé i ögonen.
Själv sitter jag med en kopp nattsvart kaffe och en skorpa. Jag blundar.
Men ibland tar jag upp min agenda och kollar så att jag inte missar något möte.
Hur menar Sjödin? Ska man fylla tallriken men tömma agendan?
Blir resultatet då att man upplever mer?
Bäste pastor! Hur vore det om du bara satte dig ner och lät maten tysta mun. Tänk inte på de fattiga i Indien. Koppla av lite och njut.
Det finns många som du, som blir lyckliga av en frukostbuffé. Yipee! MAT! Klockan sju på morgonen.
Ost, skinka. Fruktsallad. Jag har hamnat i himlen.
Det är självklart viktigt att pastor Sjödin tänker på de globala orättvisorna. Att jorden håller på att gå under. Allt det där man brukar se på film.
Men arme pastor, spar detta till dess att du går in i din kyrka. Du har bara ett liv och du har rätt att äta hur mycket som helst. Ingen ser hur många gånger du tar om.
Njut av livet. Och sluta en gång för alla att predika om att man ska hålla ytor i sin kalender tomma. Låt oss fylla våra kalendrar och leva våra liv ifred. Så får du fylla dina tallrikar.
Pling på dig, pastorn och ta en smörgås till. Kort sagt: Cool it, baby!
Jag respekterar din uppenbarelse men kan omtala att i-ländernas problem inte består i att det finns för lite utrymme på frukostbufféerna. Så att man inte kan skära upp limpa hur som helst och riskera att välta ut marmeladburkarna.
I-ländernas problem är något mer komplicerade och för att dessa problem någon gång ska nalkas en lösning så krävs en mängd människor. Vilka fyller sina agendor med tider då de ska träffas och resonera.
Utrymmet på svenska frukostbufféer finns inte med på agendan. Emedan, som du själv säger, pastor Sjödin, livet rymmer inte allt.

Är ni utled på bokmässan? Make till mässa där mänskor som trampar ner varann finns inte. Då inflyter nyheten att Daniel Sjölin slutar skriva.
Observera att jag inte skriver att denna nyheten slår ner som en bomb.
Det är en försynt nyhet som gör mig ledsen.
Sjölin som publicerat tre romaner av hög klass funderar kring sitt beslut. Jag citerar honom i Svenska Dagbladet: ” Jag är numera en vit medelklasskille i ett rikt land. Vad kan jag skriva som är så fruktansvärt intressant ur ett samhällsperspektiv? Jag är ju bara en lycklig snubbe på Gärdet i Stockholm.”
Jag tänker inte komma med några goda råd: Ryck upp dig grabben!
Jämför Sjölin med Strindberg. Båda är vita medelklasskillar som bor på Gärdet i Stockholm.
Båda tvivlar på sig själva.
Strindberg skriver oupphörligt om att han inte har något att säga. I sin förtvivlan försöker han tillverka guld.
Och börjar skriva om det. Alltd intresserar det någon. Inferno heter den boken.
Den tanke som vidare slår mig är att Sjölin, arme sate, för tllfället ser livet som statiskt.
Han ÄR… Jaja, Sjölin. Säg vad du vill.
Men.
Livet är dynamiskt. Plötsligt är det du Sjölin som sitter på buss 40 och stiger av vid Hornstull och sätter dig bland gubbarna på bänken.
Du vet den där bänken intill klädbutiken Zazza.
Flera av dem kan behöva hjälp med… tja, det kan vara små ärenden in på systemet som ligger intill. Eller en peng till kaffe som Seven Eleven säljer.
Du vet där på hörnet till Hornsbruksgatam.
Livet ÄR inte. Livet rör på sig. Det är som Martin Ljung säger: Är det inte Fingal Olsson som sitter därborta? Jo, men han rör på sig.
Så är det med Sjölin. Han rör på sig.
Svik inte mig, Sjölin. Jag läser dina böcker. Svik för bövelen inte din läsekrets.
Ikväll kan ni se Sjölin tala med författare. På tv i Babel. Ställa sina intelligenta frågor. Få igång mumifierade typer. De som kallas författare.
Sjölin! Du har rätt att känna dig förtvivlad. Jag uppfattar att du befinner dig i rörelse mot ditt inre. Jag uppfattar att du samlar trådar. Det är en väv som glittrar i mörkret.
Det är början till din nya roman.

På något märkligt sätt har Calle Schulman hamnat på plats elva bland la jeunesse dorée.
De gyllene unga männen.
De andra som nominerats är inte särskilt unga. Och frågan är om de kan tvätta en dator.
Där är Calle helt suverän. Jag vill gärna erkänna att jag var rädd att han skulle reta mig för att min dator är smutsig.
Det är för mycket aska och brödsmulor mellan tangenterna. Samt otäckt svarta klistermärken runtomking. Och läppstiftsmärken.
Har jag pussat på min dator? Svar nej.
Calle är en gentleman. Som bekant. Inte ett ord över hans läppar. Ingenting i stil med: Är du inte klok? Vet du vad en sån här dator kostar?
Inget sånt.
Helt lugnt tar mannen fram en sprayflaska. Samt en särskild duk. Han slår ut allt vad Via, Ajax och fönsterputs heter. Han har en magisk flaska.
På 47 sekunder rengör han tyst och metodiskt min dator. Den är nu som NY.
För Calle är det helt naturligt att rycka in och han avfärdar alla överdrivna tacksägelser.
Om han någon gång skulle behöva lite extra inkomster kan han starta företaget: CALLE SCHULMANS DATORTVÄTT: Jag tvättar er dator. Utan kommentarer som skulle kunna såra er.
Bara ett tips Calle! Du är nummer 1.
Nummer elva är fel. Tryckfel. Ta bort en etta från 11 och det blir 1.
På denna plats hör Calle hemma!

Jag har förstått att din utveckling går i rekordfart och att du själv öppnar dina paket. Här är en liten födelsedagspresent till dig. Kanske kan vi köra den tillsammans. Eller också får det bli så här: Spara den till julafton. Det är en dag, kan jag berätta för dig, då du kan göra vad du vill. Ytterst få föräldrar klappar till sina ungar den dagen och man kan köra utav bara helvete.

Det är på fredagar som Svenska Dagbladet publicerar två helsidor med snygga kläder. Allt har nummer. Just nu sitter jag stirrar på nummer 12.
Fuskpäls. Och FÖRSÄSONGSRABATT!
Ett nytt ord. Säsongen är vinter. Eller höst. Men just i år är det sommar. Vad ska hända med alla fuskpälsar?
Vi är inne i en helt ny årstid, påhittad av affärsmän.
Vi befinner oss i försäsongen.
Då får det inte heta rea. Det ger fel signaler. Sånt som politiker avsyr: Fel signaler.
Det ska heta rabatt när sommaren aldrig tar slut.
Ett annat annonsord är NU.
Det betyder: Speciellt lågt pris eftersom vi inte säljer något.
Eller varför inte gå efter SNÄLL PENG.
Det är samma sak.
Det får inte heta rea. REA bort! Då kan folk tro att det är restlager.
Vad betyder TOPPENPRISER? Det betyder INTE höga priser utan tvärtom – det är särskilt bra och låga priser. Det är just detta som är toppen.
Men det verkliga klippet är LYXUTFÖRSÄLJNING!
Snart är det löning. Eller va? Och då gäller det att…njuta av solen, åka på picnic. Sommarens sista. Bada en enda gång till.
Inne i butikerna står alla de som säljer kläder. Det är de som fryser. Alla som är rädda får knottror på armarna.
En pärla NU!
Nej, det får vara för vi ska på utflykt. Tyvärr. NU åker vi.
Var glad att du inte säljer kläder! Om så är fallet.
Vi andra tänker så här: Vad är det för fel på den där fina jackan jag köpte förra hösten? Den får hänga med ett år till. Såna är vi kunder. Vi kan tänka. Lite längre än de som gör annonserna.